10:e februari – Helen Su
”- Jag är glad – det har jag fått av min far, min far är alltid så glad, och min energi, den har jag fått av min mor”. Helen Su står framför oss, på ”The Fashion Hub” som är vår bas för de kommande månaderna, och berättar om sig själv och sin bakgrund. Helen växte upp på landsbygden med sin mor och sin far. Modern, som tillhört en av de rikare familjerna i staden innan Mao, förlorade allt när Mao så kom på plats. Ingen ”riktig man” ville ha henne så hon fick gifta sig med en bonde. Från landsbygden, den bonden, Helens far, alltid så glad. Så kom Helen till. Helen som nu gått de riktiga skolorna, den viktiga utbildningen och blivit den account manager som hon någonstans senare upptäckte att hon inte ville vara. Nu arbetar hon som projektledare för Fashion Hub i Shanghai – en storsatsning som regeringen ser som topp fem prio på sin väg in i Framtiden. Som del av industrialiseringen/socialist kapitaliseringen av Kina i allmänhet, och Shanghai i någon sorts hundra-kilometer-i-timmen expansion och utveckling som stoltserande exempel i synnerhet.
Helen har stora drömmar. För varje vrå av Fashion Hub. Öst som möter väst, kreativitet, fashion fashion fashion och pengar pengar pengar. Allt är möjligt.
11: februari – Dödsadagen
Säga vad man vill om fashion fashion fashion, men ur en rent kroppslig synvinkel är det ett helvete. Ett köldskador ända in i benmärgen-helvete. Och då syftar jag till både min fysiska kropp och de lokaler vi fått äran att bruka under vår tid i Shanghai. Förutom att det är något av ett hafsbygge – det ska gå snabbt snabbt snabbt, Fashion Week är ju i april!! – så verkar det som att liksom ingenting någonsin blivit riktigt färdigt. Någon glömde det här med vinter. Men no no, no worry we fix aircond. Fram tills den lyckliga dagen då ungefär en miljarders miljard av jordens resurser kommer tillägnas att hålla dessa lokaler över plus så får vi tre värmeelement. På okänt hundratal av kvadratmeter. Samtidigt som gardinerna för fönstren, och luggen i mitt ansikte, vajar för vinden. Täta? ”We never had so cold in China, not for fifty years!” Air condition är livets frukt.
Köldskadorna smög sig så småningom, via hjärtat och själen, så till sist upp till min hjärna. Autismen, stirrblicken, hungern, törsten, sömnbristen i denna späda skandinaviska kropp blev påtagligt märkbar. Halvt suicidal och 100 procent autistisk skred jag därför ut på lägenhetsjakt, med lite gråtbert i halsen. Det gick jättebra. Kom hem på minus min existens.
12:e februari – Trevliga dagen
Motorvägen går rakt igenom staden, runt staden, över staden. Den är liksom byggd på pålar. Snacka om hotellutsikt, underredet av en bilbana. Dinglar lite saker längs dess sidor, någon som, om det inte var för dess gråa färg, hade kunnat förväxlas med något av en växlighet. En man står i parken, strax bredvid korsningen där vi bor. Kör ett litet tai-chi pass. Påminner om min pappa på något vis. Han ville ha en av mina gamla yogamattor för ett tag sen och på något sätt fick jag för mig att pappa på mattan hade varit lite som gubben i parken. Liten egen värld i stor och rörlig värld som rör sig alltför snabbt.
När jag vandrar runt i nordvästra Shanghai blir detta så mycket mer påtagligt. Snabbt snabbt, stort stort. Happy Happy! Små skeva vidunderliga små hus med dörren på sned, hönor på taket och något av en korg som balkong bakom skorstenen omringade av vita skyskrapor. Jättelika hattifnattar som liksom plirar mot de små husen, liksom med en vetskap om att det där lilla inte är stort nog för Framtiden.
Nytvättade kläder har hängts på tork i korsningen av en av Shanghais mest trafikerade vägar. Shanghai, staden där gammalt och nytt står sida vid sida, där gammalt inte är G som i gott nog.
Hittade tre små vita katter med isblå ögon i galleri-arty-farty uppe till vänster på min karta. De satt ned på lilla rumpstumpen och jamade en liten sorgesång. Jag satte mig ned och mimimimiiimiii!!! med dem en liten stund och då kändes livet genast lite bättre. Små saker är söta. Stora saker är stora och måste därför vara snälla. Extra snälla – särskilt mot de små.
13: februari – Lägenhetsjakt
Utövning av konstarten ”chinese real estate business” är inget för småpotäter. Det är ett skådespel i klass med Pekingopera. Eller mimteater. Stumfilm! Och i slutändan något av en kärlekens historia. Sms: ”You beautiful. We have an apartment. Come see?” Något sorts beslut togs någonstans om att inte vilja bo inne i centrala Shanghai. Dessa jättekomplex till byggnader, till bredden fylld av expats, belägna på armslängs avstånd till en miljard neonskyltar, billiga drinkar och luxuösa utsikter må tilltala de flesta. Framtiden! Men liksom vaddå? Hellre hänga i utkanten och träffa lite folk som inte är italienska fashionistas. Var tanken. Och att leta lägenhet visade sig faktiskt vara en utmärkt början. Den enda bristande faktorn visade sig vara ett gemensamt talspråk. Men jisses, vad man kan komma långt på mimiiimiii! En liten teckning, ett ord här ett ord där stötvis – ”HAO DE!!” ”YES!!”, en liten dans, viftande, skakande och så vips får man gå på visning.
Lite mögel här, riktigt shysst där. Mäklaren grabbar efter femte milen på promenad mellan olika boendeformer så Biekes arm. Armkrok och vänner. Vips och så var det med det!
Slutresultat som följer: Sara vill bo i mögellägenhet. Jag drömmer om lyx och bubbelbad. Bieke har placerat sig som en landhockeymålis någonstans mittemellan och hoppas att någon av oss ska skjuta något hennes håll.
