Toaletten

Alltså. Toan gick sönder. Det blev liksom stopp. Med det sagt kan vi nu backa bandet.

Bor ihop med Bieke. En av de första dagarna (på hotellet, vårt hem i början) sa Bieke:

- Anna, när jag var i Borneo så kunde man inte slänga toapapper i toan. Så vi kanske inte borde göra det här. Ja ba: – Nämen alltså det här är ju inte Borneodjungeln come on liksom. Så flyttade vi in i vår nya (nya?) lägenhet. Jag gick in hårt på att, stark och ståtlig, ta på mig att totalstäda vårt hyfsat ohärliga badrum. Gjorde så, och slängde en massa papper i toan.

Så blev det stopp. Och ingen kom liksom för sig att fixa det. På flera dagar. Jag tänker inte säga mer än så (förutom att jag också lyckades fixa stopp på hotelltoan innan allt detta).

Hursomhelst, kom sedan till en punkt då jag insåg att stoppet nog inte skulle stoppa upp sig själv så att säga. Tog typ hundra test-spolningar, med nedblötta fötter och översvämning som följd, innan hoppet lämnade människan och jag insåg att något lite mer ateistiskt och kemiskt måste in i bilden. Härliga kiss-fot!

Köpte så hem lite syra och hällde ner i toan. Syra-kiss-fot. Mina sockor typ försvann in i mina fötter.

I behov av ett proffs! Begav mig så till hyresagenturen. Ritade liten bild av en toa. Pchhhhpccchhhh! NO WORKING! Pschhhhhpschhhh! WATER! Å så grimaserade jag en bajsnödig-min. – Aaaaaaa!! Toilett BLOCKED!!!! skrek min hyrestant ut över hela kontoret. – I go call Steven (han som vi hyr av). Hmmmmm, kanon… Anledning till att jag gick till agenturen, INTE till Steven, var för att jag inte ville att Steven skulle veta att jag pajjat hans toalett. Efter 10 minuter kommer så min hyreshomie tillbaka.

-Steven says no toilet paper in toilet.

Ok. Såg framför mig hur Bieke hånskrattande svingande sig i en lian i sin borneanska djungeln. – Plummel come tomollow 9 in morning. Ok!

På väg bort i taxin så ringer min telefon. – Hello Anna it is Steven. Plummel will come 1 hour. Home seventhirty? – Hmmm yessss…? – Anna. No toilet paper in toilet!! – Ok. Ok. Ok. Schesche!! Hao de hao de! Ok Anna mister Wang live on first floor. No go to agency. You go to mister Wang when trouble ok? – Yes yes off corsooo.

Kommer så hem och möts av hela familjen Wang i farstun. Mr och mrs Wang, dottern, mormor, en rörmokare i blå arbetskostym och dotter Wang (som tack gode gud kan engelska). Och alla går in på toaletten. Jag liksom dras med in. Kanske ska tillägga att vår toa är ca 1×1 meter. Så sätter plummeln igång. Sugklockan å spolningen. Liksom mata in spolningen med sugklockan. Värsta tekniken! Jag, helt fascinerad av tekniken. Familjen Wang helt fascinerade av mig. Så var toan fixad.

Så går alla ut. Och dottern tittar på mig. Steven says no toliet paper in toilet.

Det charmiga lilla krypinet

18:e februari

Den översvämmade toaletten (stod på knä och torkade bort vatten på väg att bli till is), kylskåpet som luktar fisk (pissljummet skinka å ost som slakar), fem grader minus i hela lägenheten (de barfota tårna som små ishackor, stampade ju runt på kissgolv med sockor å tofflor), luftkonditioneringen som torkat ut lungorna som en annan hårtork (hostar grönt slem som ser ut ungefär som det där sjögräset som jag åt till middag).

22:e februari

Toan fixad (en historia i sig), kylskåpet igång (tryckte på strömbrytaren), fötterna varma (lånat Saras SIDEN-sovsäck – jag döööör värsta lyxen men tydligen hyfsat vanligt i t ex Vietnam där Sara växt upp), hostan borta (vant mig vid att andas in svart luft + köpt kinesisk hostmedicin).

Jag tror jag älskar att vara i Shanghai. Minsann.

klurigt värre

Kanske ter det sig som att jag är en segboll på att skriva blogg, men jag säger då det, det är inte en lätt historia att skriva blog i Kina. Internätium är blockerat! För att skriva å framförallt läsa bloggberts man måste gå via så kallade proxy servrar, för att liksom lura systemet att man egentligen sitter i Sverige och skriver. Den server jag använder har legat nere några dagar, så tills jag fann en ny blev det visst lite segt på skrivarfronten.

första veckorna i Shanghai…

10:e februari – Helen Su
”- Jag är glad – det har jag fått av min far, min far är alltid så glad, och min energi, den har jag fått av min mor”. Helen Su står framför oss, på ”The Fashion Hub” som är vår bas för de kommande månaderna, och berättar om sig själv och sin bakgrund. Helen växte upp på landsbygden med sin mor och sin far. Modern, som tillhört en av de rikare familjerna i staden innan Mao, förlorade allt när Mao så kom på plats. Ingen ”riktig man” ville ha henne så hon fick gifta sig med en bonde. Från landsbygden, den bonden, Helens far, alltid så glad. Så kom Helen till. Helen som nu gått de riktiga skolorna, den viktiga utbildningen och blivit den account manager som hon någonstans senare upptäckte att hon inte ville vara. Nu arbetar hon som projektledare för Fashion Hub i Shanghai – en storsatsning som regeringen ser som topp fem prio på sin väg in i Framtiden. Som del av industrialiseringen/socialist kapitaliseringen av Kina i allmänhet, och Shanghai i någon sorts hundra-kilometer-i-timmen expansion och utveckling som stoltserande exempel i synnerhet.
Helen har stora drömmar. För varje vrå av Fashion Hub. Öst som möter väst, kreativitet, fashion fashion fashion och pengar pengar pengar. Allt är möjligt.

11: februari – Dödsadagen
Säga vad man vill om fashion fashion fashion, men ur en rent kroppslig synvinkel är det ett helvete. Ett köldskador ända in i benmärgen-helvete. Och då syftar jag till både min fysiska kropp och de lokaler vi fått äran att bruka under vår tid i Shanghai. Förutom att det är något av ett hafsbygge – det ska gå snabbt snabbt snabbt, Fashion Week är ju i april!! – så verkar det som att liksom ingenting någonsin blivit riktigt färdigt. Någon glömde det här med vinter. Men no no, no worry we fix aircond. Fram tills den lyckliga dagen då ungefär en miljarders miljard av jordens resurser kommer tillägnas att hålla dessa lokaler över plus så får vi tre värmeelement. På okänt hundratal av kvadratmeter. Samtidigt som gardinerna för fönstren, och luggen i mitt ansikte, vajar för vinden. Täta? ”We never had so cold in China, not for fifty years!” Air condition är livets frukt.

Köldskadorna smög sig så småningom, via hjärtat och själen, så till sist upp till min hjärna. Autismen, stirrblicken, hungern, törsten, sömnbristen i denna späda skandinaviska kropp blev påtagligt märkbar. Halvt suicidal och 100 procent autistisk skred jag därför ut på lägenhetsjakt, med lite gråtbert i halsen. Det gick jättebra. Kom hem på minus min existens.

12:e februari – Trevliga dagen
Motorvägen går rakt igenom staden, runt staden, över staden. Den är liksom byggd på pålar. Snacka om hotellutsikt, underredet av en bilbana. Dinglar lite saker längs dess sidor, någon som, om det inte var för dess gråa färg, hade kunnat förväxlas med något av en växlighet. En man står i parken, strax bredvid korsningen där vi bor. Kör ett litet tai-chi pass. Påminner om min pappa på något vis. Han ville ha en av mina gamla yogamattor för ett tag sen och på något sätt fick jag för mig att pappa på mattan hade varit lite som gubben i parken. Liten egen värld i stor och rörlig värld som rör sig alltför snabbt.
När jag vandrar runt i nordvästra Shanghai blir detta så mycket mer påtagligt. Snabbt snabbt, stort stort. Happy Happy! Små skeva vidunderliga små hus med dörren på sned, hönor på taket och något av en korg som balkong bakom skorstenen omringade av vita skyskrapor. Jättelika hattifnattar som liksom plirar mot de små husen, liksom med en vetskap om att det där lilla inte är stort nog för Framtiden.
Nytvättade kläder har hängts på tork i korsningen av en av Shanghais mest trafikerade vägar. Shanghai, staden där gammalt och nytt står sida vid sida, där gammalt inte är G som i gott nog.

Hittade tre små vita katter med isblå ögon i galleri-arty-farty uppe till vänster på min karta. De satt ned på lilla rumpstumpen och jamade en liten sorgesång. Jag satte mig ned och mimimimiiimiii!!! med dem en liten stund och då kändes livet genast lite bättre. Små saker är söta. Stora saker är stora och måste därför vara snälla. Extra snälla – särskilt mot de små.

13: februari – Lägenhetsjakt
Utövning av konstarten ”chinese real estate business” är inget för småpotäter. Det är ett skådespel i klass med Pekingopera. Eller mimteater. Stumfilm! Och i slutändan något av en kärlekens historia. Sms: ”You beautiful. We have an apartment. Come see?” Något sorts beslut togs någonstans om att inte vilja bo inne i centrala Shanghai. Dessa jättekomplex till byggnader, till bredden fylld av expats, belägna på armslängs avstånd till en miljard neonskyltar, billiga drinkar och luxuösa utsikter må tilltala de flesta. Framtiden! Men liksom vaddå? Hellre hänga i utkanten och träffa lite folk som inte är italienska fashionistas. Var tanken. Och att leta lägenhet visade sig faktiskt vara en utmärkt början. Den enda bristande faktorn visade sig vara ett gemensamt talspråk. Men jisses, vad man kan komma långt på mimiiimiii! En liten teckning, ett ord här ett ord där stötvis – ”HAO DE!!” ”YES!!”, en liten dans, viftande, skakande och så vips får man gå på visning.
Lite mögel här, riktigt shysst där. Mäklaren grabbar efter femte milen på promenad mellan olika boendeformer så Biekes arm. Armkrok och vänner. Vips och så var det med det!

Slutresultat som följer: Sara vill bo i mögellägenhet. Jag drömmer om lyx och bubbelbad. Bieke har placerat sig som en landhockeymålis någonstans mittemellan och hoppas att någon av oss ska skjuta något hennes håll.